Är det inte konstigt att vi alltid målar upp vår värld, såsom vi drömmer om att de ska vara. När vi egentligen vet att det aldrig kommer bli så. För ingenting blir någonsin som man förväntar sig. Och när besvikelsen kommer blir man arg och sur på sig själv, hur man kunde tro att det skulle bli så.

Så är iallafall jag. Jag målar upp en helt värld såsom om jag vore konstnär, men sen när en pusselbit fattas bryts hela världen ner. Det är som om det kommer ett litet barn med sina kritor och förstör mitt mästerverk.. 

 Allt vore så mycket lättare om man inte tänkte så förbaskat mycket helt enkelt.